Hon stod på den nattsvarta gatan och studerade nattfjärilarna som svärmade under gatlycktorna.
Den ena sällsammare än den andre.
Stora som små sökte de alla nå ljuset utan framgång.

En del gav upp kampen precis där och då mitt framför henne.
Som svarta änglar hamnade de i rännstenens skuggor med trasiga ögon.
ögon som slutat att leta efter det eviga ljuset.

Hon var nog själv en nattfjäril men hon svärmade runt de andra och betraktade deras glädje och sorg medans hon själv valde ensamheten.
ensamheten som var på sätt och vis mer befriande än självdestruktiv.
Hon valde fritt att slippa smärtan och sökte bara nya förströelser för att känna tillfällig närhet som hon närsomhelst kunde avvara.

Hon viskade i mitt öra att här är jag fri och kan skapa stora ting utan att vara beroende av andras kamp för överlevnad.
Jag lyssnade och nickade som om jag förstod

Hon sa vidare
"Jag är mig själv trogen och fulländad nog att leva utan andras godkännande.
Ändå gillar jag mörka betraktelser och sorgsna själars smärta som utspelar sig varje natt i gatlyktornas sken."

Vem går under i natt?
Vem tror att de når det onåbara ljuset och friheten?

Morgonljuset släckte lyktornas sken.
Nattvarelserna kröp undan i de sista kvarglömda skuggorna.

Vi vandrade bortåt i morgonljuset bredvid varandra trots att vi båda älskar ensamheten och den smärta som bara skapande själar gör.