Det var en gång två socialarbetare som promenerade tillsammans en kall vinterdag. De kom fram till en sjö och konstaterade att isen var så tjock så det gick att gå på den. Väl ute på isen fick de syn på en gestalt långt borta.När de närmade sig såg de att det var en människa som hade hamnat i en vak. Bägge rusade fram till vaken. Den utredande socialsekreteraren försökte snabbt få fram viktiga upplysningar om den nödställde. Ålder, vikt, klädsel, simkunnighet, kondition, vattnets temperatur, isens bärighet och andra viktiga uppgifter. Som tur var så hade hen med sig en liten dator i väskan så att hen snabbt kunde samla alla uppgifter i en utredningsmall som kallas DNIC (den nödställde i centrum). Det gick fort att få med alla uppgifterna i utredningsmallen och analysera resultat. Nu fick den andre socialarbetaren ett tydligt uppdrag från den förste socialsekreteraren i sin dator med en tydlig målbeskrivning.: Det gäller att få den nödställde ur vaken utan att vi riskerar våra egna liv. Den andre socialarbetaren som arbetade som behandlare kunde snabbt läsa igenom uppdraget och målbeskrivningen på sin dator. Sedan behövdes bara ett kort förmöte mellan kollegorna och ett kort uppstartmöte mellan alla tre innan hjälpinsatsen kunde komma igång. Med en oerhörd smidighet närmade sig nu behandlaren isvaken och kunde liggandes skjuta fram två stavar till den nödställde. Den nödställde var nu passiv och ganska likgiltig till den erbjudna insatsen. Efter ett par tre uppmaningar att gripa tag i stavarna kunde hen konstatera att den nödställde tackat nej till insatsen. Den behandlande socialsekreteraren tog därför fram sin dator och skickade ett kort meddelande till sin kollega om att hjälpinsatsen kunde avslutas och ärendet avskrivas. Därefter fortsatte de bägge socialarbetarna sin promenad över isen i det kalla vinterlandskapet. Solen sken och det var nästan vindstilla.