Och nätterna skred till verket, de höll mig fången, jag injicerade mörker i mina vener och den satans månen bara flinade åt mig.

Jag var förlamad av rädsla. Mina egna tankar gav mig stora skälvan. Jag var ett nervvrak.

Att jag inte sovit på tre månader kan också haft med saken att göra.

Jag bodde med utsikt över en kyrkogård och varje natt stirrade jag ut över gravarna och väntade på att nåt skulle hända. Men allt tycktes vara lika stilla och dött som döden själv.

Fast ibland när dimman drog in över kyrkogården och månen sken genom dimslöjorna tyckte jag mig se skuggor som rörde sig.

En sån natt gav jag mig ut på kyrkogården för att se om jag kunde få nån kontakt med de döda eller kanske med några odöda.

Mina knän skakade redan när jag gick ner för trapporna i det två våningar höga hyreshuset jag bodde i.

Jag tyckte jag kunde höra hur tanterna som bodde under mig drog stora timmerstockar genom natten därinnanför sina lägenhetsdörrar i sina trygga sängar, trötta efter en lång dag med bullbak och stimmande barnbarn på besök.

Jag vet inte varför jag gav mig ut där i natten, men det kan varit den där fruktansvärda sömnlösheten som drev mig till det, nånting pågick därute i dimmorna mellan gravstenarna och de välkrattade grusgångarna, jag hade aldrig sett nåt men kunde känna en iskyla som grep tag i mej även när jag befann mig i lägenheten.

Mörkret skrämde skiten ur mig men jag var fast besluten att gå emot mina rädslor och vad var bättre då än att ge sig ut ensam i dimstråken och mörkret på kyrkogården.

Egentligen var det nog inte kyrkogården eller mörkret som var problemet, men jag fokuserade på det, för allt annat i mitt liv var så ”fucked up” att jag inte ville se det.

Mina ögon var trasiga, jag tror själva glaskroppen hade spruckit för jag kunde inte se mig själv, varken i spegeln eller nån annanstans. Det var som om jag bara var en ande, en ande som inte gillade sig själv, som försökte förinta det där envisa jaget som stack upp sitt huvud då och då och påstod att jag fanns, men jag vet inte.

Sofie kom förbi ibland, jag hade lämnat henne några månader tidigare, men jag tror inte att hon hatade mig, tvärtom.

Hon kom väl för att se hur jag mådde, tror jag, för att se om det fanns nåt kvar, om jag kommit till sans, hon försökte få mig tillbaka till den här världen, men nådde inte fram.

Det knarrade högljutt i gångjärnen när jag öppnade ytterdörren, jag blev kokhet i hela kroppen, kände svettdroppar i min panna, det sög i magen av rädsla och oktoberkylan kändes sval och skön mot mitt ansikte.

Mörkret skrämde mig men jag intalade mig att det skulle vara varmt och vänligt mot mig när jag släppte dörren och gick med osäkra steg mot kyrkogården.

Min farfar och farmor låg begravda där på kyrkogården, bara en bit från det gamla kapellet, som vilade i skuggan av några stora hängbjörkar, och när jag tänkte på det dök också minnet av en mardröm jag brukade drömma när jag var liten upp; om hur jag hittade farfars kista under golvet i hans hus, jag tror det var i det slitna gamla badrummet, det fanns en tung lucka i golvet som jag lyckades öppna och där låg farfar, han var levande död, delvis stack skelettet fram genom hans ruttnande kött och stanken var förfärlig.

I drömmen satte han sig alltid upp i sin kista när jag öppnat det där tunga locket och hans ögon glödde, munnen var halvöppen, trasig och svart av levrat blod och jag tror han försökte säga något men jag var så jävla rädd, paralyserad där i Farfars badrum och fötterna växte liksom fast i den röda slitna plastmattan när farfars arm sträcktes ut efter mig och det var då jag vaknade skrikande i min säng, där på mitt pojkrum.

Jag tänkte på farfar, graven och drömmen, hörde hur gruset knastrade under mina skor när jag satte ner fötterna på grusgången framför den svartmålade grinden av smidesjärn som skilde kyrkogården från resten av världen.

P.G 20180417