Det var grin, det var vin,
det var vernissage,
där drömeuforin
i Paris passage
uppbubblat ur snubblande gränder,
jag snavade vilt
där nykterhet skilt
den blinde från vindlande tavlor,
så föll min syn vint
i hav av absint
mot grändändens bländande länder.

Avgrundsslätter, avundsnätter, vilda vidders oförrätter
för mitt öga gick,
konturlöst konstnärsandans ätter
följde för min blick,
och i gränden exstasiv
äntrades entransens liv.

Där var dyn, där var syn, och ebenholtsvägen
av aurornas aur
ur en halvsvunnen sägen,
där var sagoviddsdalarnas dinosaur
och talande måntiders minotaur,
där var vyn, där var gryn, och synkannibaler
i ett potpotpurri
som drog drömskt förbi,
och slungad till djungel av tunganakondor
gick jag beväst in i väsnets portaler
igenom en gruvgång mot Gondor.

Och vid vägen väste
vattenväktarcellon,
där allen jag läste
lösenordet mellon,
men förutan frände
öppnades den gruva
där jordlös min ände
fötts att ordlös ruva.

Där var gång, där var sång, om oförlöst ångest
och missbildningsmonster
som exstasiv fångbest,
där var drömmarens död
av ohämmad nöd
från främmande konster,
och spindelväv grävde min väg förbi
i vitvävda honmonsters potpurri
och allt var syn, och syn var föga
som drogmisären såg mitt öga.

Vett som vetter lätt mot ätter, patetpoeters avgrundsslätter
färgar märgen grå,
endast genom ensamnätter
kan man längta så.