Klockan var tre på eftermiddagen. Vanligtvis brukade jag korrekturläsa andra människors manuskript vid den tidpunkten på dygnet, men den senaste tiden hade jag känt mig ovanligt disträ och därmed oförmögen att arbeta. Jag kom fram till att jag led av någon sorts själslig kris som jag i rådande stund inte mäktade hantera. Jag satt vid mitt skrivbord och lekte av tristess med siffror. För att få lite miljöombyte hade jag flyttat ut skrivbordet till vardagsrummet. Det var bättre ljus där. Det hade en annan karaktär. De senaste dygnen hade jag sovit ovanligt dåligt och kände mig därför lite nervig. Matematiken var egentligen inte mitt område, men jag har alltid haft lätt för att urskilja mönster och strukturer i verklighetens abstrakta väv som annars gick förbi de flesta obemärkt. Det brukade ske utan förvarning. Plötsligt var det bara där, framför mig. Den här gången var inget undantag. Jag hade suttit så länge och bekantat mig med dessa siffror att jag till slut inte visste hur jag kommit fram till upptäckten. Men där var den i alla fall. Jag insåg att om man tar var tredje siffra i siffersystemet och adderar den men de två föregående, blir summan alltid osvikligen sex. Jag testade räkna upp till tusen, tvåtusen. Sedan gav jag upp. Det upprepade sig i all oändlighet. Det var häpnadsväckande. Jag kunde inte sitta still. Bristen på sömn hade gjort mig rastlös och nu det här. Tankarna rusade fram och tillbak mellan skallens väggar. Jag tände en cigarett för att lugna nerverna. Det fungerade inte. Istället reste jag på mig och började gå av och an i lägenheten tills jag fick känslan av att väggarna började komma mot mig. Rummet krympte och jag fick panik. Jag slängde mig på luren och ringde upp en gammal vän, Bernard Novel, professor i matematik och fysik. Det hann gå tre signaler innan han svarade.
"Hallå där!” Hördes en välbekant röst.
Jag nästan ropade : ”Bernard! gamle vän, det är Charles! Jag har gjort en hisnande upptäckt här! Du måste..."
"Du har kommit till Bernard Novel, jag kan tyvärr inte svara just nu. Prova ring senare eller lämna ett meddelande efter pipet."
"Helvete också!" väste jag och slängde ifrån mig luren.
Jag samlade ihop mina anteckningar, studsade upp ur stolen och rusade ut till hallen. Jag slet upp ytterdörren, sprang ner för trapporna och ut på gatan klädd i bara morgonrock. Med min tur var det naturligtvis folksamling. Människor överallt. Någon typ av karneval. För att ta mig fram blev jag tyvärr tvungen att knuffa undan en massa människor samt en äldre kvinna med rullator så att hon föll ner i rännstenen. Det var oundvikligt. Vetenskapen har alltid sina offer. Professor Novel bodde i en lägenhet som en gång i tiden varit en gammal industrilokal, tegelväggar, trägolv, högt i tak, stora fönster. Han bodde bara två kvarter bort.
Jag sprang upp för trapporna och bemödade mig inte med att ringa på dörren, utan slet bara upp den och rusade in i hans vardagsrum med papperna i högsta hugg. Professor Novel stod och rullade kulor i en labyrint som lutade i olika vinklar för att testa gravitationens lagar.
"För i helvete Bernard! Varför svarar du inte i telefon?" Han släppte taget om sin kära labyrint och tittade på mig med en förvånad min som fick honom att se komisk ut.
"Jag har varit mycket upptagen." sa han kort.
"Upptagen? Nåja... jag har gjort en matematisk upptäckt förstår du som du måste granska åt mig." Jag slängde papperna på honom. Han tog välvilligt emot dem och började distraherat gå igenom siffrorna.
"Först förstod jag inte hur det alltid kunde bli siffran sex. Jag bara väntade på att upprepningen skulle upphöra. Men så insåg jag att det hela berodde på att efter siffran nio börjar allting om från början igen, då tio blir ett, elva blir två och tolv blir tre osv ad infinitum.” Bernard nickade och hummade utan att slita blicken från pappret.
"Intressant. Jag ska gå igenom det här. Måste räkna lite bara."
Jag tände en cigarett. "Du, Bernard. Jag har typ inte sovit något på tre dygn. Har du något att dricka, en whisky eller något? Jag känner att jag behöver lugna nerverna en smula."
Bernard gick bort till barskåpet och hällde upp ett glas whisky fortfarande utan att slita blicken från mitt klotter. Jag tog glaset och gick fram till ett av alla fönster. Karnevalen pågick för fullt där ute. Jag såg inte längre människor, utan siffror. Jag tyckte mig till och med se dem i de små fönsterrutorna.
"Vi är inget annat än siffror, Bernard. Siffror som rör sig hit och dit enligt en bestämd komisk kausalitet, lagar som vi bara vet en procent av. Jag vill ha ett axiom för det här Bernard. Kan du fixa det?" Jag fick inget svar. "Allting finns där ute, mitt framför oss. Men vi ser det inte. Det kanske inte är meningen att vi ska se det. Skål för det för fan.” sa jag och svepte whiskyn.



1+2+3=6
4+5+6=15=1+5=6
7+8+9=24=2+4=6

Sedan börjar allt om från början igen

10=1
11=1+1=2
12=1+2=3