Den svarta malen höjde på sitt huvud och såg på pojken med smala springor till ögon.

Men främst av allt vädrade den hans doft, smakade på den, förtärde den.

Den rörde på känselspröna, gned dem mot varandra.

De sökte sig till honom och han tyckte sig kunna känna en stastisk electricitet strömma ut från dem så att håret reste sig på hans armar.

Malen viskade med en hes röst "Nio." Sedan spände den vingarna, flaxade till med dem och flög iväg.

Vinddraget från vingslagen träffade pojken och fick hans hår att svaja.

Den förde med sig en unken doft, en doft av ålder och glömska.

Ljusen fladdrade till, några slocknade.

Då skymtade pojken något i ögonvrån.

En gestalt.

Den satt på huk utanför skogen och vaggade från sida till sida med kroppen.

En grå kropp.

Långa armar.

Ben.

Den hade utåtstående ögon och ett amfibiskt utseende.

Plötsligt krälade den fram över marken, grep tag i den röda boken och försvann tillbaka in bland träden.

Ljusen slocknade.

Alla.

Mörkret var så kompakt att pojken inte ens kunde se sin egen hand när han höll den framför sig.

Han vågade inte röra på sig.

Plötsligt tändes ett av ljusen som stod framför honom. Han slog sig ner vid det, öppnade den blå boken och började läsa det enda mantra han visste som kunde väcka ljuset och förvandla den värld han befann sig i till en plats för stjärnor och spinnande galaxer, en plats där själar föds utan att dö.

Han började läsa.