Jag är här för att sända en hälsning
från oss som ur kosmos gått,
vår frid var förutan frälsning,
vår väg var av sammanbrott,
vi gick på små jordstrapatser
emellan entrén och Nu
men sökte antika platser
där ingen är Jag eller Du.

Vi kom Ovan att vaka mot Nedan
där mänskor som siffror drar
och kämpar med livsdämparledan
att stanna i kosmos kvar,
jag räknar var vilsen i vimlen
med miljonernas kalla kalkyl
och ser honom som somnat mot himlen
med armen mot kuddens kanyl.

Han står på brokaden och sneglar
mot gränslösessensers gränd
och ser hur i ursfären seglar
en ändbrigg med riggen spänd,
och plötsligt, från smutsen i hörnen
framdrar en triangelkarm
att träs över flygskelettsörnen
med segel från arm till arm.

Och glömsk mot det vida han glider
i hörnlöshets geometri
och bidande tider förlider
från former mot moln förbi,
där vita kuvöser upplöser
det tunga i armars tyg
när rungande färgregn öser
mot hudfria segelflyg.

Han kom hit som en gråton, välkomnad,
av kulörlösa spektrums spann
att somna från skenhjärnan domnad
där färgerna föder varann,
han är här för att sända en hälsning
till jorden, sitt sista farväl,
ett brev om förvandlingens frälsning,
han har gått, men han hade väl skäl.