Jag är ett par händer. Dina händer. Narig är jag. Gamla är vi. Du och jag har funnits för varandra länge. Tillsammans har vi känt oss fram genom livet. Du och jag. Alltid har vi litat på varandra. Inte är jag vacker. Det vet jag. Ärrad och grov. Kanske är jag bara ett par nävar. Men i sådana fall dina nävar. Dina strävsamma nävar.
Minns du? Den där gången när vi byggde om köket. Du var så ivrig att bli klar. Längtade efter att få uppskattning av den kropp jag nyss fått lära känna. Åh, kommer du ihåg? Sedan när vi hyvlat färdigt den sista luckan. Då omfamnade hon dig. Jag trevade efter hennes silkeslena hår med mina sandpappriga händer. Följde hennes rygg. Höll om den smala midjan. Så liten hon var. Nu kan vi inget annat än minnas. Här i köket som vi tillsammans slitit för. Som nu är lika nött som du och jag.
Jag fumlar med kaffekoppen. Det är det vi gör nu. Fumlar. Du suckar och minns och låter mig vila på köksbordet. Och jag minns jag med. Det här köket har många minnen. Som då när hon lämnade oss. Du skakade av sorg och ilska. Jag greppade om flaskan och förde den till din mun. Vi var ensamma, men vi hade varandra. Det var bara att hugga i. Ibland så mycket att jag värkte, men vad gjorde det? Det fick oss att må bättre. Vi har hängt ihop så länge. Värken i mig blev bara värre. Jag fick torka bort en enveten tår i ditt öga. Utan dig var jag ingenting. Utan mig var du ingenting. Vi kämpade på du och jag.
Det är därför vi sitter här och minns. Var och en på sitt sätt. Jag minns hur allting kändes, även om jag numera är stel och obrukbar. Som vi har kämpat tillsammans. Lyft och burit. Följt träets ådringar. Smekt en kvinnas kropp tills jag kunnat den utantill. Vaggat ett barn till sömns. Alltid har vi varit där för varandra. Nu är vi mest stilla, men det är i alla fall fortfarande du och jag som fingrar på dukens spets. Tillsammans.