Perfekt kamouflerade av naturen själv
bakom snåriga buskar och täta dungar
vakar de, dolda och fyllda av iskallt vatten.

Längs kanterna hänger stupade träd och grenar,
medan en ensam björk tagit spjärn i klipporna
och strävar mot världen som skymtar i himlen.

Den lummiga grönskan sprider långsamma
minnen om svunna dagar - ekon från en tid när
hyttorna levde, hamrarna slog och järnet glödde.

Då fylldes luften av andra ljud än den mullrande
tystnad som sänker sig nu över skogen, ängarna,
och över sinade källor och bortglömda stigar.

Allt dras till dem numera; som järnspån till magneter,
och många är djuren som har kämpat sin allra sista,
fruktlösa strid i djupet – bottenlöst och svart.

Själv står jag här vid kanten, en aning för nära
- balanserar - och jag svajar till när jag känner
det välbekanta suget av obehag i magen.

Det är ett mysterium vad som lockar så -
kanske är de bara symboler för avgrunden
mellan vår längtan hem, och sorgen att sedan
stå bedragna i barndomens stumma rekvisita.

Det är något vackert och tilldragande med
vår längtan till sådana platser, men också något
oerhört farligt - att återvända är att riskera dö
på en plats som inte längre har någon betydelse.