På en morgonbuss, djupt försjunken
I tankar om, jag vet inte om vad
Såg jag en tant, rullatorvanka
Jag gav min plats, och hon blev glad

”Fy tusan! Vad du gav dig, på tok för lätt!
Stå upp och slåss för din plats, din nolla!”
Hördes från sätet bredvid, och där satt han,
en gammal, lätt berusad transvestitfjolla.

”Jag ville se en fight, min vän
men inget blev därav” han sa.
”Du skulle gett henne en kamp, kärringen!
Då hade du verkligen gjort min dag!”

Sen såg han på mig med ett burleskt smil
och slängde ut sin arm likt en primadonna
”Show, min vän, det är vad jag vill ha!
Så jag slipper att sitta på bussen och somna.”

”Vill du höra en dikt?” han sedan frågade mig,
Jag titta’ mig runt, såg hela bussen lyssna’
Jag sa: ”Kör på, säger inte nej!”
Då hördes alla resenärerna tystna…

Han sa: ”Krokodilens svans är ej av guld,
Men den är lång, fast… helt enkelt grön.
Krokodilen vill ej vara prålig
Det räcker för honom att vara skön!”

Jag log förläget, förstod ingenting
Och ingen annan i bussen, verkade heller fatta
Men mannen njöt av att få stå i centrum
Och situationen fick oss alla att skratta!

Han log, böjde sig fram och viskade till mig:
”Var kom Zarah Leander från? ”
Han fick mig återigen tyst,
och att känna mig dum som ett spån.

Jag såg en del andra som också fundera’,
vad han med frågan ville ha sagt.
Jag såg att han njöt av, vi inget förstod
Och att han oss höll, hårt ut i sin makt.

”FRÅN VÄRMLAND!!!” vrålade mannen.
Bussmotorvrål av rungande kraft!
Han bugade djupt och tacka’ publiken.
”Bästa resan!” han sa ”jag någonsin haft.”

Sen reste han sig, och ur bussen gick ut.
Vi andra satt kvar medan stämningen dog.
Jag föll åter i tankar, men hann dock se,
dam med rullator… som satt ner och log.