Igår på en gata, en höstkväll i Köpenhamn
Du satt vid ett bord, jag såg det var du.
Tiden sprang åter, till dagar av oskuld och lycka.

Till dagar jag knappt kan minnas jag levt.
Till timmar innan ett korthus rasa’. Till sekunder…
jag kunde ha krossats, innan livet ens börjat.

Det var då, din hand i min hand
och en stulen kyss under en gatlykta
fick mig tro, livet skulle bli en virvlande dans
Då lyckan var självklar, för evigt, för alla.
Så blev det aldrig. Inte för mig.

Min vandring har tagit kraft. Men jag har levt!
Det var inte ditt fel, absolut inte ditt.
Eller någon annans, inte ens mitt.
Inte ens ett fel. Bara en ung mans skeva bild
av innebörden i att leva ett liv,
där kamp, hat, ilska, rädsla och uppgivenhet
också är kryddor i en helt vanlig vardag.

Jag gråter inga tårar av bitter självömkan.
Jag är stolt över nästan allt, jag sagt och gjort,
glad över nästan allt jag fått uppleva.
Lycklig jag levt ett rikt liv och att jag lever idag,
alltid mer än jag gjorde igår.

men du öppnade upp en dörr, jag trodde jag stängt…
Efter trettiofem år, några stulna sekunder..,
En glimt av en kort, svunnen kärlek - vår ungdomsromans.

Jag mötte din man, du träffa’ min son,
men i några sekunder var det åter du och jag
i en kärleksfull omfamning, i gatlyktors sken
I en gemensam värld av oskuld och lycka.

Tack!