På en sprucken kakelplatta,
på en offentlig toalett
fann jag fragment utav ett liv,
från någon som inte haft det lätt.

Han hade plitat ner ett ord,
med ett finger i sitt blod
Jag kommer aldrig att förstå,
”Tack” var allt där stod.

Ett testamente till någon,
som han lämnade kvar?
Eller var han bara trött?
En ironisk kommentar?

Var det för allt, trots allt
han sett och varit med om?
Eller till den främling som
till slut lyckades ge honom…

En väg ut ur skiten
enkelriktad, men trots allt.
Till en annan plats där,
inget är så kalt och så kallt.

Som en sprucken kakelplatta,
natten… allting tog stopp.
När gnistan tackade för sig
och lämnade hans kropp.

Hur mycket ska man orka?
Hur mycket ska man klara av?
Innan man bäddas ner i
en allt för tidig grav.

En del dör på toaletter,
andra på kontorskomplex.
Men om du stämplar in för tidigt där,
då åker du på flex!