Hon var mild som sunnanvind,
då hon först smekte min kind.
Tyst hon viskade ord i mitt öra,
få förstod och knappt kunde höra:
”Jag är din ikväll - vild, varm och het,
din egen gudinna. Vår hemlighet,
är att om du förråder för en endaste vän,
vår kärlek, försvinner jag igen.

En vindpust, sen blåser jag bort
en kärlekssaga stormande kort.”

Smekt av en ilning, varm och mjuk,
ack blott människa jag var! Hon gjorde mig sjuk.
Jag njöt och kämpade, men klarade inte mer.
Jag skrek ”MIN Simone! Är det ingen som ser?”
Vindarnas drottning med sorg betraktade mig,
”Du var inte stark nog, axla den mantel jag gav dig.”
Sen utan farväl, en kyss och en kram,
förvandlades hon till en rytande orkan!

Nästa dag var hon spårlöst förbi.
Kvar en omkullpiskad själ, hon en gång blåst liv uti.