Genom grenar gränslar måne
skyuppskärarskogen,
så på skivstrån Persefone
flyr sin man, otrogen,
där i lummen skum jag lades
röd i gräsgränshagen
hade härskarhustrun Hades
svagt behagsbedragen.

Lagd till lund från undervärldar
steg hon djävulusisk
genom stenhelvetets härdar
att bele mig musisk,
och jag skönjer skykrasskälvan
trasigt trädd på toppar
att bese hur skogsbrynsälvan
kröner kranskrönskroppar.

Spridd i gläntan trängtan spräckte
innandomens hinna
när den fann i kvinnosläkte
gränsgravars gudinna,
sommarkommen rest att resa
villsam värld som vårats
men besatt av nattens nesa
hade Hades sårats.

Hade Hades tänkt på hämnden
som hans son påskyndar
och den namnen inte nämnd än
är försynt som syndar,
fader för den sorgesonen
som i hagens gränsjagsgränder
ser hur djurisk Persefonen
under jorden återvänder
och om tom trots hettans fjättring
finnes ingen kvinnobättring,
än är viljan vänd till vintrar
Hades som min sky förintar.