När vänners gester värdelösa
mest liknar likcharader
och kvinnoskinn promiskuösa
blir döttrar utan fader,
att slå dig under skon
då är du depression.

När livet lyder flaskans lag
att rätta varje oförrätt,
då nästa dag blir gisselslag
att blidkas blott att blöda vett,
så är man deprimerad
och nattfallen frustrerad.

Jag delas av det destruktiva
emellan cell och framgång
men ingen vill sig införliva
i självets sköra skamsång,
där hjärtat joddlar hjälp
men själen säger stjälp.

Jag synas i min nycynism
av mänskor massmoderna
och nattas till min narcissism
men när väl ingen stjärna,
för ingen terapisession
upplyser denna depression,
men endast konungsklivet
från hånet liknat livet.