I gränsland av utanförskapet
där gräset har slutat gro
hos hällar mot helvetsgapet
jag vandrade fri från tro,
och skogen den log förbarkad
i barska Galadrielträd
och vägen var hård, barmarkad
förutan förtrollanssäd.

På tuvor i Gollumfållar
och gruvor av Morias hål
bevakande duvor förtrollar
den sjuke som mjuk för stål
går mot Lothloriens vårar
sin frändfria genvägsgång
där Nazgulens drakar spårar
vandrares landsvägssång.

Om bara tillräckligt bitter
och inte febril och vek
hör man ej kutterkvitter,
ej lystnas till lysten lek,
ej dukas av dun och duva
ditt duklagda öronfat,
ej låter du låten tjuva
din ring till förringningsmat.

Så svart jag apart och ringa
är febrig men ej febril
och dukad att dunklädd dingna
serverad men ej servil,
ej lönar åt skönhet snyfta,
ej hjälper ens ärlig gråt,
tills en dag en domedagsklyfta
jag faller förfärlig åt.