Till gravgranitens vita gruvor
jag följde männens entourage
från letat ljus på grusplaneten
mot midnattsmarkers mistpassage,
i jakten på en maktlegend
gick ickeblickars anleten
igenom gruvans bländegränd
med huvuden i huvor.

Förbundna under underjordar
vi villades tillsammans
att famla fram i fackelflammans
allensken för en färd odyssisk
och blunda i en grund abyssisk
som härskarhärars hordar.

Och framme invid stenabyssen
stod solitärssoldater
inför inkräktarandedräkter
från kronväktarkrabater,
därnere, invid trånadstron
kröp inandningsinsekter
kring kraniekrönta spindelbon
och åt på krossbenskryssen.

Och tyst i trädan låg hon lysten
på tron av pulsartärer,
att andas brand mot fackel-
förledda legionärer,
mot djävulsdjupets ljusa djur
höll honmonstrets tentakel
massivens mörka mansskulptur
som blödde blekt från bysten.

Och plötsligt, som i döden drömd
vi vaknat i abyssen tömd
på liv och legionärer,
och plötsligt, jag, en tennsoldat
förnimmer endast honans hat
i underjordsartärer.