Poesi är barndom,
barnets dom över den saknade poesin.

Poesin som bestod av alla de blommor
som aldrig blev plockade...inte ens luktade på.

Poesin som den musik
som aldrig fick ljuda.

De bilder som förblev omålade,
den smak som aldrig fyllde gommen.

Poesin som de stunder
som aldrig kom till stånd,
de drömmar som aldrig drömdes.

Över all denna icketillvaro
lägger vi våra vuxna bokstäver
för att inte glömma det vi vill minnas,
för att inte minnas det vi vill glömma.

Poesi är det tidlösa raster
vi breder ut över ett härjat landskap
vi överlämnar som kalejdoskop
till ett minnesregister utan adress.

Till en minnesrepresentant utan vilja att förlöjliga.

Det är inte fråga om att sörja.
Det är att restaurera en början utan slut.

Som att kasta sten på skuggor.
Att få framföra en förnekad piruett.
Att visa hur rätt det kunnat bli.