En blanksint blåögdhetsblondin
jag lockade med peng och vin
att locka sin girlang och blinka
liksom en liten sommarslinka,
så restes an i restaurang
ett hjärtats gömda jubelklang
när hon tömde karaffen
till tillitsdom och straffen.

Men innan straff jag febrat först
få släcka denna levnadstörst
för vi var fulla på de viner
som stänker länkens blänkrubiner,
men när en kväll blev nästan natt
hon sa; "men du, du vet väl att
jag följer dig till lägenheten",
och jag, jag tänkte liksom; "jag
kan gissa det blir gisselslag,
för jag är vek på lek och spel
och allt är ändå kvinnans fel",
och sedan la vi dricks och gick
till tusen tysta ögonblick
mot vägar ej vänninan vet än.

För hon är skönhet halluciv
i bilden av ett bättre liv
och jag är lång och ståtlig
men menlig, och försåtlig
och innan hon vet ordet av
så har hon grävt sin egen grav
med dessa döda armar
och öde ögonkarmar.