Jag är en stillsam person!
Betyder det att jag aldrig kan bli en riktig poet?

Jag läser berörande texter som skrivs med livets insats och kommentarer som säger att detta är poesi som berör,sliter i hjärtan,river i ångestens innersta väsen och sprutar ut svärta ur trasiga själars lappade kroppar.

Klart det berör men som det stillsamma själ jag är undrar jag ändå om det inte anses som fint nog med en lugn bris av saknad?
Eller en finstämd tillbakablick mot livets början?
För att inte nämna en vackert storslagen hyllning till livets skönhet?

Bara en stilla tanke så här i eftermiddagens bleka trötthet när en reflektion kan dyka upp som en solglimt i havets vågor och få en att reagera.

Fast å andra sidan varför ens låta sig kategoriseras och sorteras?
Bättre att bara fortsätta vara som man är och låta andra fortsätta se sina egna sanningar! ;)

Åter tillbaka till mitt eget sorgesamma ljuvliga rike för att njuta av det bitterljuva i mitt stilla sinne.