Alla mina drömmar dog på en kvart,
allt mitt hopp försvann men jag vet inte vart.
Alla dessa motgångar som har varit så svåra och många,
alla dessa iskalla nätter som har varit så långa.
Vart är det meningen att jag skall gå,
orkar inte längre bland hat och sorg stå.
Har egentligen ingen aning om vem jag är,
men jag vet att jag inte hör hemma här.
Det måste finnas något som är större än så,
en mening som är så svår att nå.
Det finns många som börjar mista sitt hopp,
som helt enkelt har gett upp livets lopp.
Jag behöver ibland ett tecken i form av en strimma ljus,
hittills så är det bara Satan som har knackat på mitt hus.
Det sägs att det finns så mycket mer bortom det vi förmår oss att se, varför kan inte de högre makterna oss den förmågan ge.
Ibland känner jag mig så liten och rädd utan någon som vid min sida står,
nerför min kind rinner frustrationens tår.
Alla dessa frågor i mitt huvud utan svar,
frågor som alltid kommer att finnas kvar.
Jag söker i mitt inre efter den som jag är ämnad till att vara,
det är bara jag som på alla mina frågor kan svara.
Men denna inre resa smärtar och skrämmer mig så,
ibland tvivlar jag på om det kommer att gå.
Det är då som du ger mig hoppet åter,
att jag går under vet jag att du aldrig tillåter.
Men just nu så känner jag att modet sviker mig,
det är nu som jag som mest behöver dig.
Men jag är för stolt för att fråga,
men det behövs inga ord för att du ska känna min plåga.
Du är den som tar emot mig när jag faller ihop utmattad med själen full av sorg,
du skyddar mig från yttervärlden som en massiv borg.
Vad skulle jag göra utan dig,
du är den ende som verkligen ser mig.
När tröttheten sveper som en vind över mig,
då vet jag att jag kan vila ut hos dig.
Alla de gånger som jag har tvekat att lämna min hamn,
då står du på andra sidan med din öppna famn.
Jag kastar mig ut mot en okänd värld,
men jag är inte rädd när du är med mig på min färd.