Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min kamp

 

 

de första stegen
är de svåraste
sägs det

att våga dansa
igen
att finna styrkan
att resa sig

att sluta falla

men livet skrämmer mig
ibland mer än döden


jag försöker ta steg
vidta åtgärder

som enligt reglerna
ska föra mig framåt
för att bli hel igen

men jag faller


det är en kamp

och jag vet inte
längre
om jag orkar

om jag orkar kämpa


det är som om mitt liv
bara utgörs av själva kampen
för liv

under tiden rinner tiden
och allt förbi
i en stadig ström

en flod
någon annanstans

där jag inte är

och när jag dör
har jag redan varit
död en lång tid



jag har gett upp
så många gånger

men det hjälper
inte

ingenting tar slut

det börjar bara om



jag försöker förstå

men det enda
jag förstår
är att jag inte förstår


men samtidigt

samtidigt
vet jag hur vackert
livet kan vara

att så länge det finns liv
finns det hopp


att tillfälligheter
kan få allt att vända

på en sekund

 

 

 P.G 20180708


Fri vers av Peter G VIP
Läst 399 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2018-07-08 11:05



Bookmark and Share

  Blåbäret
Tycker om och känner igen det du skriver... Det är så märkligt ändå, att när bottenkänningen är nära så finns samtidigt minnen av att dansa där. Hur livfullt livet har varit, kan vara... Och så kommer lite musik in, glädje och vänskap, en oväntad omsorg. Plötslig hör man ett fniss som övergår till ett skratt när man inser att glädjen bodde kvar inom mig ändå. Hoppet väcks och man vågar än en gång. För att liv är mer levande.
2018-07-13

  Hopplös själ
Javisst får man igenkänningsvibbar :)
Fast jag får själv också en tanke där jag funderar över hur lustigt och konstigt det är att när man ändå ofta har det rätt bra med de fysiska behoven som mat,vila sömn m.m då hittar våra hjärnor på nya saker att bekymra sig över och så snubblar vi på dessa istället....

Ibland har jag funderat över fenomenet anorexi t.ex.
När vi har tillgång till mat då får en del problem med hur mycket man äter.
Ironiskt på sätt och vis.
Finns anorexia ens där mat är en bristvara?

Ta resonemanget med en nypa salt och inte som något som gäller alla men så knasigt går mina tankar ibland!

Kortversionen:
Tänkvärt skrivet,du får mitt gillande! :)
2018-07-10

  Chawa VIP
I det avslutande stycket glöder livsgnistans eviga strävan. Häri vilar hoppet och att aldrig ge upp. Kampen - att göra något åt det ”lilla” man har, att börja där man står. Obeslöjat, igenkännande och mycket känslosamt skaldat!
2018-07-09

  Marita Ohlquist VIP
Starkt berörande text som jag känner igen mig i!
2018-07-09

  Magica VIP
En text som andas smärta samtidigt som hopp!

Särskilt starkt är det där du skriver:
..."det är som om mitt liv bara utgörs av själva kampen för liv"
Den känslan du förmedlar där är stark och andas förtvivlan!

Sedan följande som du skriver här binder samman dåtid och framtid, gör att hela texten blir som en form av tidsresa/loop:
..."jag försöker förstå men det enda jag förstår är att jag inte förstår"...
Dock så är det en insikt i sig med dessa rader, det är bättre att försöka än att inte försöka förstå.

Slutligen skönt att höra hoppet igen:
..."att så länge det finns liv finns det hopp"...





2018-07-09

  Blått Norrsken VIP
Mycket vackert skrivet i livets kamp och skönhet . I det som kan ändras snabbt och ofattbart i det som är obeständigt .I det som ochså ständigt är fyllt av livets flöde av kärlek.
2018-07-09

  aol
Igenkännande bra skrivet,
2018-07-08

    ej medlem längre
Känner igen mig i din text! Tack!
2018-07-08

  Larz Gustafsson VIP
"Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå..."

Men läs Jeremia bok, kapitel 29, vers 11.
2018-07-08
  > Nästa text
< Föregående

Peter G
Peter G VIP