Midnattsmarkens skorpa skakar
djupt i fulhetsfundamenten,
dödsvindsänglars vingar vakar
över ödesögonslänten,
skändningsskall från skatsoldater
följer barbensbataljonen
genom kroppars kraniekrater
mitt i nattreflektionsmonen -
kanonadkallskavalkader
lockar flockkadavers rader
genom höljeslänten
att mot elementen
välta ner i smälteflod
vältra sig i hjältemod
men till tomhetsgalla
knalla fram och falla.

Krutkolskroppar kryper kriget
mött i mörkermättnadsmullen
att i kropp mot hopp bestiget
nå till toppviddskullen
eller fallkaskader,
men i stormen ämnad
vackla fram på veka vader
ovan rullbensåsen rämnad -
där bestigningsben konkava
känns i skalskelettet skava
mot massivets skrevor
och ravinens revor
men än männen klyftor klättrar
för Medusans ögon fjättrar
att bestiga tomhetstoppar
krönt av krympta krossbenskroppar.