I mänskans inre, hennes Rosengård,

står Alltets Ande, ett sinnligt väsen

Med fingrar, lätta som solens bård

runt rymdens Ros, som andetag

i mänskohjärtats puls och slag,

,Hon vidrör mänskans syn: O, gömd

i närhets täta snår, glömd

bak´ allt som var, som fanns, skymd

i självklarhetens Janusrymd:

Alma Mater 

Hon vidrör mänskans syn: O, gömd

i närhets täta snår, glömd

bak´allt som var, som fanns, skymd

i självklarhetens Janusrymd:

Vår Mor! Alma Maater! Moiran!

 Hon bar en klädnad av vallmoängar

Hon bar i blicken ett blåklintshav,

vid horisonternas harposträngar

Hon rörde fingrar av fin agave

Minns! Hårets doft av tång och rosor!

Se Hennes ögon: Som gryningen

som vidsynt skimrar  som änglars kosor

där stjärnor vilar till skymningen

Och mänskokänslor Hon bar i vyer

tankars källa i en blomsterö

och Lyckans gömme i orden:" Bry er

om själen! Bortgömda själar dö!"

Rosor rysa ... Själar skälva

fängslade vid tidens rus :-

Men bojor brista om tidlös älva,

LIV - fri får dansa i Moderns ljus