Jag borde bara sluta nu på en gång
Men jag vet ej hur,
mitt hjärtats slag
vet inte hur  jag ska sluta

Jag ger av min tid,
tankarna i min hjärna
luften i mina lungor
blodet i mitt hjärta
håren på mina armar
intrycken i mina ögon
Utan ett uns tillbaka

Jag har aldrig ändrat på mig
När jag trott mig utvecklats,
har jag bara för tid en avvecklat
små, ynka delar av mig
Men jag är fortfarande jag

Jag biter mig ofta i tungan,
oroar mig att bli dömd,
när jag älskar mer än någon annan
Jag kan inte riktigt acceptera att jag är jag

Jag undrar hur allt gick fel ibland,
påminner min dömda själ om varför
När jag inte ens har några verkliga svar

Jag vill inte stanna i mörkret,
jag vill upp till ytan
Det gör så förbaskat ont
Jag fastnar allt för ofta i vågorna
Det är så svårt att andas ibland,
när vattnet fyller mina lungor
Jag är min egna livvakt,
kastar ut livbojor själv
Tar emot själv,
men då och då
ligger jag kvar i,
stannar upp i uppdragandet 

Att jag ibland nästan drunknar,
påminner mig om vem jag är

Fylld av vatten,
känslostormar,
omtankar, 
ovillkorligt,
evigt,
Älskande.