Handflatan din kramar om min rosiga nacke

en kärleksväntan slår ut i en trånande blom

Det osar här om ömhet och osagda behov

Riskfyllda ord strömmar om min insida

Att öppna upp och släppa in skrämmer

Ord formas som bildar fel meningar

och sanningen blir släta ytligheter

Att säga ”jo visst håller jag med”,

är min bekanta ovana i förfallet

Satsningen blir möjligen liten,

att investera i en ovis framtid,

det är jag för ynklig att våga,

alla de orden är för enorma

För stora att känna sig på,

för stora att att släppa in,

inte så små och ringa,

att de lämnas orörda

De finns alltid där,

väntande på nuet,

när det sanna,

väger upp,

mot det

Lätta