Jag gräver i mina sår
och där får du inte plats
Mönstret är numera klart
En dyning slår alltid i strandlinjen
mycket hårt
innan den sakta upplöses.
Det är som om jag gått ut ur min egen kropp
ser nyktert på den berusning
jag befunnit mig i
trots det enorma lidandet
ja och lite skam
över misslyckandet
är det ändå fascination
över kraften
i passion jag känner
när jag släpper allt
lämnar
varje sunt förnuft
i jakten på
att
leva
så levande som möjligt
ja och lite
empati eller är det sentimentalitet
över min enorma förmåga till
uthållighet och villighet
Som jag väntat
som jag bäddat
ett glas här
och ett där
det har räckt för att tappa omdömet,
för att bygga luftslott
I denna fas när hon är någotsånär nykter
och tror att allt är över
samlar vattenmassorna ihop sig
gör sig långsamt redo
för en ny
dyning
Den här gången är det annorlunda
hon är medveten
hon vill verkligen inte slå i
så hårt igen
upplösas i skam och
försvinna
Vilka illusioner hon gör sig