Sitter vid köksfönstret och 

blickar ut på små

flygande dunbollar,

talgoxe, blåmes och pilfink.

Dricker mitt kaffe och har råd

att reflektera vid skenet av adventsljus

som lyser på amaryllistrumpet.

Det ljuder en insikt genom njutningen

av att vara själv en stund.

Jag har Dig att vänta.

Utan Dig, Dig och Dig,

hade trumpetandet varit

en sorgesång om ensamhet,

meningslös och tom,

men jag tror att det alltid finns något litet

att finna tacksamhet över, trots allt,

om så kanske endast ett litet kvitter från dunbollen

eller en strykning från katten.

Känner just Du ensamhet i detta nu,

omfamnas Du i min tanke i dag, i denna juletid.