Gud skulle vara som en fader. En mild och sträng fader som älskar oss alla. Men Elina fick inte ihop det där.
    Hon var sexton år och hon sökte den kärleksfulla blicken. I sin fars ögon såg hon ingen kärlek. Han hade en pliktblick, en syssloblick, snålögon. Inte ens för sin dotter hade han någon mildhet. Kanske var det därför som Elina aldrig hade räknat sig som något.
    Ändå blommade hon upp denna sommar. Och i moderns ögon fanns som alltid värme. Om det fanns en gudsblick, var det där den blänkte fram. Något som var obegripligt med tanke på hur modern fått slita.
    Sommaren levde i Elina. Gräset under fotsulorna, blommorna som öppnade sig, åsynen och doften av rågåkern. Lenheten i skinnet. Efter att hon hade tagit hand om djuren dristade hon sig vissa kvällar till tjärnen i skogen. Som ett annat skogsrå, tänkte hon, när vattnet omslöt henne och hennes hår flöt i slingor i vattenytan.
    Gud älskar mig, tänkte hon. Men skämdes lite över tanken, eftersom den var så kopplad till hennes kroppsliga förnimmelser.
    Gud kunde inte vara man. Männen, pojkarna var frånstötande. Deras grova prat, blickarna som gled ner och upp över hennes kropp. Hon granskades och värderades, som en kviga eller ko som skulle betäckas. Till och med hennes tolvårige bror Anton var smittad av den där råheten. Och Johannes, Storåsbondens äldste son, som var mer sansad och för en torparflicka räknades som ett gott gifte, hade det också. Nej, manligheten var väl snarare Gudi motsats?
    Var hennes kropp ämnad åt sådana där? Jo, det var kanske så. Det kunde inte förnekas att hon sökte och drömde om den där kärleksfulla blicken från just det håll där den inte stod att finna.
    En söndagseftermiddag i juli, med värme och lätt fläktande vind, tog Elina och hennes mor sällskap hem från kyrkan med Britta, föreståndaren på fattigstugan. De blev stående där utanför, eftersom modern och Britta var inbegripna i ett samtal om olika tyger och hur de vävdes.
    Då kom Elina att se på Han Lars. Det var ett av hjonen, han satt på trappen till fattigstugan. Han kallades aldrig något annat än Han Lars och hade alltid funnits där, kändes det som. Det var inget man ägnade ögonen åt. Vem vill glo på en med en ofärdig kropp?
    Men nu såg Elina. Trots värmen var Han Lars klädd i en grov tröja med färg som av tjära. Också byxorna med de förvridna benen var mörka. Hans svarta hår var klippt i en pottfrisyr, som brukligt var på fattigstugan. Så mötte hon hans blick. Den var mörkblå.
    Hon såg inte bort. Det här var ingen angreppsblick. Den skenade inte omkring på henne och i hans strama ansikte syntes inget leende. Inget av det där vanliga spelandet på att hon var en ung kvinna. Det fanns en smärta i ögonen men också ett ljus. Herregud, här har vi en som ser, tänkte hon.
    Elina fick till sist slå ned blicken, visste inte vad som annars skulle ske med det som rörde sig i henne.
    Inga ord blev sagda, bara denna ögonkontakt på fem meters avstånd. Jo, modern och Britta pratade, avslutade samtalet.
    Han såg mig, han såg mig, såg jag honom? tänkte Elina med en blandning av jubel och betryckthet, där hon gick bredvid modern.
    Det var en sådan blick hon hade drömt om. Från en man. Varför ser inte andra på mig med sådana ögon? Tänk om Storås-Johannes kunde se på mig så.
    Skulle hon gå tillbaka till fattigstugan en annan dag och prata med Han Lars? Nej, antagligen inte. Det skulle nog bara förstöra upplevelsen. Istället skulle hon gömma den där gudablicken i sitt hjärta.