Gubben såg henne inte. Han kom inlufsande under linden, där hon satt högt uppe i kronan. Det var den gamle torparen, Laurila. Han knäppte upp byxorna, tog fram snoppen och sedan strilade det sakta. Hon kunde förstås inte ge sig till känna.
    En gång, när hon var sex år, hade hon sett tre dubbelt så gamla pojkar stå och pissa. De var på väg in i skrytåldern och pisset flög i väldiga bågar.
    Laurilas rann stillsamt rakt ner. Mot slutet kom det små skvättar och han drog till och med lite i lemmen för att få ut det sista. Så knäppte han byxorna och gick iväg med belåtna steg. Han höll på att gräva vid boningshuset, där det skulle bli rabatt. Det var ett av hans många dagsverken.
    I linden fanns en bekväm grenklyka, det var där hon satt fastän hon var fjorton år och egentligen för gammal för att klättra i träd. Hon tänkte på att det var med den där piss-saken som ungarna blev gjorda. Ingen hade sagt det till henne, men av korna och tjuren hade hon tidigt förstått det. Och av hundarna. Tjocka kvinnomagar hade hon också sett, även om hennes mor aldrig var sådan.
    Utan att riktigt förklara hade modern invigt henne i att när man blev större skulle det komma blod där nere varje månad. Det visade sig stämma och också att det gjorde ont. Hon förstod att det hade med barnafödningssaken att göra, att barn kunde växa i hennes mage – men hur de kunde komma ut fattade hon inte.
    Och att det var piss-sakerna som skulle användas var svårbegripligt och äckligt. Hon förstod att det inte riktigt var pisset som skulle göra det, och hon hade hört ordet ”ståpick” och anat vad det handlade om. I ett annat sammanhang hade det framskymtat att det inte gick till som hos kreaturen och hundarna: människorna gjorde det mage mot mage.
    Visst drömde hon om att lägga armarna om Aksel, det var gubben Laurilas yngste son. Han fick henne att tänka på ordet ”sammetsögon”, som hon hade läst i en bok hon egentligen inte var betrodd med. Men tanken på att naturen ville något sådant fick henne att backa. För övrigt var hon skarpt tillsagd att inte umgås med torparsönerna.
    Ändå var det som att hennes kropp gradvis anpassade sig till de här konstigheterna. Lina, pigan som var två år äldre, hade kysst henne två gånger, långa, skamfyllda men intensiva kyssar i hemlighet under täcket i hennes rum. De hade inte smekt varandra, men hennes bröstvårtor hade reagerat, längtat efter beröring, och hon hade upptäckt att hon blev våt där nere.
    I sin ensamhet hade hon också med fingrarna börjat utforska sin kropp. Hon förstod alltmer att detta hemliga inte bara var något som man med skam och möda snabbt behövde genomlida. Skammen fanns där, men hon kände att det här ändå i grunden inte var något syndigt. Var det till och med så att man kunde tycka om de där sakerna som männen bar omkring på?
    Hon hade ofta sett pigorna kasta blickar och krumbukta sig för pojkarna och männen. Snart är du likadan, tänkte hon om sig själv.
    Nej, så där skulle hon aldrig hålla på. Hon var bondedotter och var mitt i allt det här besluten att visa sans och redighet. Och trots att de hade både pigor, drängar och dagsverkare så hade hon mycket arbete att bestyra.
    Hon klättrade ner från linden.