Fyrahundra år har gått
Och jag tänker aldrig på dig
På riktigt
Jag e kall som dig nu
Ond som dig nu
Brutalt ärlig som jag alltid varit
Men det tar hårdare nu
På alla utom mig

Det är tvärtom nu
Det är jag som skadar
Jag som inte känner något
Och nu förstår jag
Varför du kvävdes av mig
För jag kan verkligen inte andas
När någon känner något för mig

Jag är och kommer alltid att vara
Lyckligare ensam

Och ändå

Du har inte försvunnit

Du är kvar

Mer än alla andra

För jag är den jag alltid varit
Innan och efter jag träffade dig

Men aldrig. Nästan aldrig.

Medans.

Jag saknar inte dig. För du är overklig nu. För jag minns inte mig, så som jag var, när jag kände dig.

Det är svårt. För jag hatar den jag var då.
Och ändå

Så älskade jag nog faktiskt dig.

Om än det var en obotad, disillusional psykos




Jag blev aldrig hel.
Jag bara glömde;
Att jag var trasig.