jag kommer ihåg hur det känns att vara rädd,
men jag blir det inte längre

jag läser artiklar som upprörde mig,
det gör det inte längre

saker som förut fyllde mig med förväntningar,
fyller mig inte alls

jag vill vara
rädd,
upprörd,
förväntansfull

jag vet hur man blir det,
men det händer ingenting

men jag oroar mig

jag oroar mig för
att ingenting längre berör mig,
på djupet

jag oroar mig en liten stund,
för att i nästa ögonblick tappa känslan

jag kanske får svar på tisdag,
hos neurologen

han kanske säger att jag har,
pannlobsdemens

då kanske jag slutar oroa mig,
för då vet jag,
att jag kommer oroa mig,
mindre och mindre

tills jag inte
bryr mig om,
någonting

och slutligen blir,


lycklig