Hon följde bäcken till bäckens början
den som i strida strömmar möter sjön

En dag om våren vandrade hon uppför berget
för att följa vattnets lopp där solen smältigt snön

Porlande emellan granar, sjungande i lätta fall
Slungandes bland gråa stenar
snirklande vid fällda grenar
utav björk och tall

Kristallklart, mörkt där vattnet borrat sig ett dike
Glittrande i solen, vacker utan like
bäcken uti gläntan tog sig fram
reflekterande solkatter på varenda stam

I djupa skogen var bäcken svår att följa
den i det nya gröna lät sig dölja
men hon hörde vattnet forsa vid en smal passage
hörde plasken, hur det falla från en klippetage
och hon hittade igen till vattnets lopp

Högre och högre gick hon mot bergets topp
bland täta snår och sly-beväxta hyggen
tog hon sig förbi
blev biten av de första myggen
Men hon stannade inte
tog ingen rast,
skyndade vidare längst bäcken, liksom vattnet i all hast

Fast vattnet sökte vilan uti sjön
och hon letade källan eller snön
som bäcken hastar ifrån med fast.
Hon upptäckte snart
där hon mellan trädan vandra
att flera strömmar flöt i varandra

Hon följe hela tiden största fåran och dess porlande mystik
mellan stenarna hela tiden ny musik
Vattnet dansade på vägen fritt och glatt
snabb var strömmen och allt detta bara för att
hela sommaren flyta uti sjön

Var hon vattnet skulle hon dröja lite vi en knoppande lönn
stanna där skogen fortfarande doftade av våt mark
men längtan nedåt var väl alltför stark
Mellan klipporna vattnet sig slunga
för att evigt i den stora insjön gunga

Och hon jagade uppför strömmen för att hitta vad en flyr ifrån
snabbt bland grenar, rispade sig, slog i tån
Vidare, vidare djupare in i skogen
Hoppande bland stenar och tuvor och stubbar
Bakom urtidsstammarna anas trollgubbar
Stilla som stod evigt de blicka
undrande mot denna skyndande flicka
frågan hon bär om ursprung och källa
skakar på huvudet gör trollen de snälla

Bäcken den delar sig gång efter går
saktare rinner den, lugn blir dess sång
Snabbare hastar hon, var börjar allt?
frågor hon sig men vattnet är kallt

Snart finns där ej några strömmar mer
Våtmark och mossa på marken hon ser
mellan några granar flyter en liten rännil fram
ingen snö och ingen underjordisk källa vid blommande stam

Blott doft av ljummen jord i sol
där bäcken började sitt lopp
därifrån den rinner full av hopp
sjungande på sin färd
av ingen lärd
för att nå sitt mål, sin vila
mellan trädan snabbt den ila

Där i gläntan satt hon ner ett tag
Utsikten från toppen, över sjön
gav lugn och välbehag.