Hans blick följde sprickan.
Den gråa väggen var vad han hade att vänta.
dag ut och dag in
Ostkupan stadigt pålagd
livets luft försvann fortare än ny kunde ta sig in
Sprattlade inför allas ögon
Bakom kupans stenhårda glas
ögon av avsky stirrade in
Begäret efter något uns av mening
hade stelnat i bitterhetens och självömkans lera
trampat och skövlat
av alla som var starka från födsel och arv

Jag tror inte på allas lika värde
ty det dog med min blick
där jag satt och betraktade sprickan
som levande död

Jag drog mitt sista andetag med lättnad

Befriad