vidrör

oss

förtröstan

vi lever

i en skimrande daggdroppe

under vårlik soluppgång

man måste *

leva 

i sin längtan

i den ton

som bär vindarna

och den olidliga väntan *

på  återtåget, det försenade, enda ...

(* - * = med tillstånd lånad av Poeten Michaela Dutius,

Norrköping)

människa inför Gud:

Gud, inför Människa!

ivärlden som grus

graven är prydd med drömmande

blomdoft fågelsång ...

av jublande mämskomassors rop

och hästars gnägg fladdrar fanor

Yrvaken

reser sig Människan

ur förnedringens långa dvala

reser sig i all sin väldighet!

Står åter lysande. Värdig, Klarsynt.

Och  Hon följer blicken ut

i oändliga omöjlighetens dimensionslösa rum

Vilande på en solstråle ...

i det hisnande perspektivet

beundrar Hon därifrån sin existens´

förutsättning, sin enda möjlighet i totalitär  omöjlighet

ljuvliga Jorden

rymdens blå, skimrande blomma

- livets tillflykt -

undan utplåningens vingslag

Överväldigad

utbrister Människan:

"Helig är Jorden, om skapad!

Om tillkommen av gudomlig slump - Helig likväl!

I detta väldiga perspektiv strålar Människans

Hopp omkring

Livets spindelvävstunna tråd

spänd mellan evighetens början och slut över

utplåningens bottenlösa

avgrund

Hon

balanserar

på

tråden

över

av-

grun-

den

med

grun-

den

för barn och barnbarns

och kommande generationers

allt väldigare

Katedral

i

skälvande händer

Svindeln

fumlar

till Henne räddningen:

Logikens livlina

spunnen av förundran och förnuft

tvinnad av tysta tankars täta häpnad

inför livet

härdad i realismens känslokalla 

stålbad

synad i realitetens klarsyn

fäst

vid det viktiga svaret

på den fundamentala frågan:

"På vad beror det, att vi faktiskr är?"

Ur ovissheten hörs: Oåtkomligt är livets ursprung

men viss dess helighet!

Helig

är Jorden

Helig

är Skapelsen

Heligt

är Livet

Heligt

vart andetag

Böj mänskklighet i vördnad pannan!

Öppna, inför det Skapades oefterhärmliga mysterium

Edra sinnen!

Höj

i andakt inför Skaparen Edra blickar mot himlen!

Sjung! Sjung lovsång! Bed!"