försöker hitta en inre röst
som inte hånar och istället ger tröst
som inte flyr ifrån obehagligheter

tänker på saker som jag har gjort
dopamin som aldrig får nog
skadat mig själv genom att ha slagit fel person

så här ligger jag ensam, stel och kal
det sista fjunen på huvudet ramlar snart av

i stillhet försöker förlåta mig själv för att finna bot
vill sluta se saker med rädsla, fara och hot

du i mina tankar alltid vandrar
glimmrar som grynings-guldet på vattenytans hamnar
och därfår måste jag lägga band på mig själv
sorgen allt för stor
något som med tiden bara fortsätter att gro

jag borde se det som ett tecken
men när ska jag sluta gå efter hot-systemet?