Jag kan stirra på väggen i timmar under mina depressioner, som om väggen skulle kunna hjälpa mig. Fast det är ju snarare så att jag bara är så tom att jag stirrar rakt fram utan att reagera på något annat.

Min värld har nästan stannat och resten av världen verkar rusa fram runt omkring mig. Som om någon tryckt på snabbspolningen och allt jag kan göra är att titta på då livet går vidare utan mig...

Tankarna flyger fritt och förvirrat runt i cirklar. Jag är fastkedjad, kan inte komma ifrån mitt eget helvete. Att jag om och om igen ska komma tillbaka till detta, som om mitt liv är satt på repeat eller som en trasig skiva som har hakat upp sig och spelar samma trista vers om och om igen.