Jag sitter i soffan
tårarna smakar salt
hela min kropp skakar
gråten nästan kväver mig
varje andetag gör ont

precis då jag börjat känna mig stark
så faller allt ihop som ett korthus
om och om igen utan minsta ro
som en ond cirkel som redan är sluten

mitt hjärta är krossat och i småbitar
en osynlig tyngd på mina axlar
får mig att titta ner i marken
där fastnar även mitt sinne

alltid samma resultat
uppvaknande och uppbyggande
sen kämpa för andra
glömma mig själv
och till sist total kollaps

mörker och tystnad
trasig själ som brinner efter en längtan
en längtan efter något förlorat
som aldrig går att finna

den förlorade pusselbiten
som lyser med sin frånvaro
som får mig att skrika i panik
klösande efter ett grepp
om en verklighet som bara gör ont

mörkret som tar över alltmer
hotar ständigt bakom varje hörn
för så svagt är mitt välmående
en enda liten pust från ett andetag
kan få allt att rämna

ensamheten är både min fiende och vän
den håller mig sällskap i frånvaron av kontakt
ensam finns inget att förlora
en falsk trygghet som smeker min kind kalla nätter
håller om mig och tröstar ett tomt skal