Vet så genomsyrat väl
i varje cell
hur omöjlig en
normal relation med
dig är just nu

När ångesten
över din frånvaro
trampar mig över bröstet
och halsen snörs ihop
och jag inte kan fly

kokar jag mitt kaffe
och rostar grovbröd
med kardemummahonung

och tuggar och tuggar
utan att kunna svälja

Åren går och
i stunder av realitet
jag förstår
men jag kan inte fly

Inte förrän regnet kommer
ibland hårt
ibland bara stilla
lättar trycket och
endorfinerna frigörs
som tröst i mitt blod

Hur står jag ut?
Står kvar
Väntar