kaffekoppen stoppar orden i
ovana kroppar
jag är tom
jag är full
alla krav får mig att kräkas
ensam med sina tankar kärlekskramande min magsäck
kaskelotters tyngd på mina axlar
kvinnors kroppar som osynliga arvssynder
alla som inte får synas, leva, andas, existera
jag är stress och panik och ensamhet
jag är den sorgliga gråten
jag är en blick
dit alla kommer
där jag kan börja tänka
en paus i tillvaron
säg
axla inte alla krassliga klossar
krossa ditt kelvinmörker
med kissemissketaminer
öppna din slutna kammussla
släpp ditt kamoflage
och flöda
tillförsikt och förväntan
som kärlek från en kran