Stryk dina fingrar mot muren,
kanske öppnar sig dess port?
Bakom dig ylar djuren
om allt du ej gjort och gjort,
ovanför hovrar tornen
på trollkarlars kala kastell,
nedanför härjar hornen
mot helveteshällars cell.

Men dörren går upp med ett gnissel
och vidgar en hemtam härd
som falnar till gissningsgissel
när du äntrar en gläntad värld,
det är någonting som bor här
som du aldrig mött förut
och framåt är gråt som flamman förtär
vid hallens mörknande slut.

Du är ibland land av spöken
i misstuktens fuktbastion
och råvåt går gråtnadsröken
som knarrar i barriton
och talar i tunga tungor
om unga usurpers brott
och ledd intill lavolungor
känner du straffet rått.

Det sprakar ned kakelkransen
fast död är dess forna glöd
och svedd ses i glimtesglansen
lastveden torna röd,
där rör sig så små figurer
i helveteshällars härd
som kolnade bålazurer
att följa dig på din färd.

Du söker dess spöken fånga
att låta dess ledsamhet loss
fast fastnade gastar förånga
i blessyrernas blånadsbloss,
ned vedträn går dock små trappor
med gränder av enslig gråt
från källarfigurernas kappor
som vänder dig bländad åt
den svarta sorti som vindlar
dit trollkarlars trappor svindlar.

Och trapporna liksom dessa
de raknar mot taket opp
högt ovanför din hjässa
och slutar i tornets topp,
och där är än trolldrycksmagier
och där är ej enslig gråt
men mänskliga mandomsmanier
som lyssnar till källarcellsgråt.