Det är stilla
Sennattens ljudsnötäcke
Stillheten smeker mina känslor,drömmar medhårs
Sorgen lurar alltid där
men som min förlösare.
Knyter upp mina känsloknutar.
Allt rinner undan med vätan.
Natten helar och förgör.

Lugnet nästlar sig in i alla mina tankar
Känsloberedskapen stillar till tysthet.
Jag kan åter andas min egen tanke
Inte bara se tecknen runtom
Att gå igenom en stad
är som en krigszon av signaler.
Försöker skyla mig!
Resultatet blir en ensam fasad
av tomma skratt.
Natten är ett tyst paradis
utan någon att se eller förstå

Vill bort till mitt inre rum
där skönheten ler ensamt
Jag ser inga vackra människor
Jag ser egon med fula ord
som döljer sår och var.
Som döljer bölder
på människohavens vågor.
Jag ser de som bygger vågbrytare
med allmängiltiga floskler
De som lyssnar för att deras värld är enögd
och utan annan tanke än "jag".

Människor är parasiter på världens skal.
När vi talar om jordens undergång
så menar vi egentligen vår arts tid i oändligheten.
Vi kommer bli ännu en rutten frukt
i det eviga växande universum
utan slut.

Är det livets gång?
Att ta slut?

Jag ser det som högst troligt