Till tillvarons tysta tundra
gick jag med stirrig blick,
hos slädhundars brädor hundra
drogs jag till tusen tick
från den skareknarrande skallens
snömos som mötte vallens
erosion -
kollision.

Men detta är långt därefter
historiens hissnande start,
i kallnade katters käft är
var vargarna argt tog fart,
från snöängeln sprängd som spinner
i slädspöket spänt som vinner
respit -
en vit.

Hursom, det har ingen mening
om man börjar vid vägens slut,
vad är vitsen? En vithetsening
slutes kring börjans tjut,
det kan kvitta om glitterpojkar
eller bittrare snömän jojkar
servilt,
febrilt,
om ängeln vid vinters början
som snubblat i snömoddssörjan.

Ty denna snöman kan yra
till slutet på slädens släp
om ljusen år tvåtusenfyra
för förarn i svartnad cape,
vid tillvarons tysta tundra
börjar dock pojken undra;
vad vill
det till?
Bryt mina armar,
bryt mina ben,
snöänglar larmar -
vintern är sen.