När jag hör ordet brygga tänker jag på Evert Taube, skärgården (är det i den gården slaktaren bor?) och sommar. Just idag hade jag tänkt ta itu med min brygga. En sån som alla har i trakterna där jag bor, logbryggan, d,v,s, bron som leder upp till övervåningen, logen, på ladugården där man förut brukade förvara höet som samlades på sommaren, kördes in på hösten och förbrukades på vintern av ”Kräka” (kreaturen) i våningen under som stod för mjölktillverkningen på gården.
Här i Örnsköldsviks inland säger vi ”Loo Brögga”, så man blir förstådd här av vänner å bekanta.

Vid ett av mina baklastarbärningar råkade storhjulet på vänster sida på baklastarn, BMen, av tyngden spräcka en halvförmultnad tretumåtta som hade sett sina bästa år för ett tjugotal år sen.
Pjäsen som utsattes för bärningen den gången var en entons sinkfräs av märket Waco anno 1948.

I våras skaffade jag mig en bondsåg från Höga Kusten, nedåt Nordingrå till. Med den hade jag sågat två stora granar så att jag fick ut två tretumnie som min bror Harald ämnade nyttja till ett trappsteg till en veranda på familjens sommarstuga uppåt Solberg till.

Dagen innan hade jag lagt in allt virke från de två slaktade granarna på en ledig plats på det belamrade loggolvet. Därmed var kusten klar (utom bryggan) för att ta itu med renoveringen. Jag begynte med att kapa till längden på tre tretumåtta så att de skulle passa på bryggan.
Därefter vidtog bortbrytandet av fyra längsgående 38x150 som var till för att köra upp bilar (Helst Fiesta) upp på logen.

I mitten av bryggan avlägsnade jag en gammal skotermatta som satts dit på grund av halkrisken. En praktisk och suverän halkbekämpare och en fin reträttplats på ålderns höst för en gammal skotermatta från en Aktiv 600.

Brytandet gick bra denna vackra höstdag när tiden tycktes stå stilla, som om hösten hade hört viskandet om den annalkande vintern. Att rekordsommaren var över hade vi nog alla förstått.
Strax var det dags att slå i sextumsspikarna genom de hemsågade grova plankorna. Det kändes bra att slå in dem i det färska virket och förstå att det antagligen skulle hålla i evighet, eller nästintill.
Det var skönt ute denna dag, kanske särskilt för att jag nästa dag lovat mig själv att ta itu med det missfärgade vattnet i huset där jag framlever mina dagar.

Arbetet med Hydroforen eller 200litersvattentanken nere i den dystra källaren kändes inte särskilt lockande att tänka på denna höstdag.

Det är mycket som ska förberedas inför vintern. En generator borde ha bytts på baklastarn, företrädesvis en sån som laddar. Två travar fönster borde ha fraktats upp på logen.
Vattnet, ja. Egentligen borde jag ha bytt alla vattenrör i kåken men på sommarn existerar inte vinterproblemen i lika hög grad som sommarproblemen.

Män!

Var sak har sin tid. Planeringen går framåt. Besiktningen av och reparationen av en 1,4 liters 88as Fiesta är utförd så min kvinnas ordinarie bil en 245 från 85 får vila och är tänkt att under vintern utrustas med nya reserhjulsbaljor, skärmkanter samt något mindre rostskadade dörrar och diverse påsvetsade plåtbitar här och var.

Jo det finns att göra här ute på landet. Det är tur att man finns och existerar annars skulle de ju behöva anställas nån istället för mig som såg till frun å baklastarn å Stalon för att inte tala om alla Fiestor som frodas häromkring.
Tänk vad lycklig man kan vara som får ha såna bilar som man inte behöver ha klippkort på verkstan för.

Trots att det är Höst