Står här utan värja och försöker värja mig.
Mot alla tankar som exploderar och härjar mig.
Jag trodde att såhär skulle du inte kunna snärja mig.
För jag sade nej.
Men ack nej.
Mitt hjärta och ditt har redan hunnit säga hej.

Eller är kaoset det kaos som blir när jag bär på det som bär emot?
Och då motlutet blir motigt för att lutet aldrig tycks nå slutet.
Men jag vet att valet var gjutet.
Känns bara ruttet att det innebar förskjutet.
Men denna ruta ett är allt annat än inrutad och gjuten.
Så även om jag stolt kan se mig i spegeln så, även om jag känner mig lika platt som gestalten däri,
så har jag lyft mig högre än jag någonsin kunnat nå, jag har tagit ett kliv upp på en annan platå.

Här råder mörker i den nya sfären.
Förvirrat lika det mörker som tär'en.
Ett mörker som mörkar och förvirrar.
Ett mörker som viras om mig och spirar,
tills det blommar ut i nya konstellationer
där stjärnor stålar i miljontals miljoner.

Så tills jag funnit mig till rätta på min nya plats.
Och byggt upp mitt nya palats.
Uppå min nya platå.
Så skall jag inte känna någon skuld.
För, för en kort sekund, blev ändå plast till guld.
Och här ska jag så nya frön,
med vetskap om att "Tack" är nog, även om det är min enda bön.