Över Mirandas kropp har det alltid funnits vita, pigmentlösa fläckar i olika storlekar. Räknar man dem blir det ungefär nio stycken och de flesta belägna ovan höfterna. Varje sommar är ett inköp av solkräm med faktor 50 en ren nödvändighet, för att skydda huden från strålning och därmed cancer.

En vårdag, just när mamma hennes börjar tjata om att vara försiktig i den nyanlända solen, finns en knappt märkbar förändring hos fläckarna. Kanterna har liksom blivit krusade. Förvånat sträcker Miranda ut skinnet vid ena armhålan, synar detta och tänker för sig själv att det måste vara någon slags allergisk reaktion. Den nyss inköpta duschkrämen är visserligen med körsbärsdoft och i glittrig flaska, men innehåller även ett antal konstiga, svårlästa ämnen, så hädanefter är det hederlig barnolja som gäller.

Fem dagar går. Miranda är allt för upptagen med sitt jobb och danskurserna för att ens erinra sig hudutseendets nyck, och när nästa fas startar och passerar sker det på så vis utan hennes kännedom. De opigmenterade fläckarna blir svagt, svagt violetta och börjar smått flagna.

Man vet ju att kroppen reparerar sig under sömnen, medan hjärnan å andra sidan bearbetar alla mottagna intryck från dagen, och därmed kan stora saker förändras hos personen som ligger till vila.

Miranda bär draget av ett ordentligt sömnbehov, minst åtta timmar per natt och tillgodogörs inte detta låter hon sitt inre och medvetande glida iväg en stund på eftermiddagen. Just denna slummer tillhör bland det skönaste som finns, enligt henne. En slags energitillströmning som ofta resulterar i att hon får saker och ting gjorda, snor runt och småsjunger för sig själv. Transformationen tar då även fart.

Under många år har vår unga kvinna tampats med diverse fysiska och medicinska problem och i skuggan av dessa är hennes kropp inte det bo hon längtar till och saknar. Ja, det är lätt att säga ”Var nöjd med ditt utseende, alla är vi olika”, men vem har rätt att bedöma hennes situation om inte enbart hon? Vad vet andra om främlingskapsrelationen med sig själv när de klart och tydligt påvisar noll erfarenhet kring ämnet? Till sist slutar hon förklara, människorna i hennes närhet är sympatiskt oförstående och hon kan väl inte begära mer av dem heller.

Efter två aprilveckor slår en känsla rot i Miranda. Liksom irrande, förtjust gränslös, något som påminner henne om lyckan i ett barns skratt. Samtidigt som det är underbart, förstår hon inte vad den grundar sig på eller varifrån den hittat fram. Besynnerligt, men tas tacksamt emot. Tillfredsställelse i magen, lungorna, dekolletaget - varje del av hennes kropp suger upp detta.

Mirandas mamma betraktar sin 20-åriga dotter röra sig genom vardagen i ett helt nytt sken och skriver i sin anteckningsbok: ”Kanske är det någon ny bekantskap som gör att hon verkar så annorlunda, kanske har hon upptäckt ett intressant arbete som söker folk att anställa… För banalt. Hur mycket jag än funderat kan jag inte ana vilken orsak som gör att det lyser om henne.”

Det violetta ändrar utseende ännu en gång, blir till ådriga nät, därigenom ser man ned i organiska lager. Pulsen slår dubbel bakom revbenen.
Ur de mindre fläckarna träder kronblad fram, delikata utseenden, inga fröiga pistiller, bara glatta, lena små blommor.

Hon vet inte själv hur kunskapen om deras skötsel finns i sitt huvud, den bara gör det, speciell och mycket viktig. Skölja med ljummet vatten morgon som kväll sedan pudra talk runt om, för att blommorna inte ska fastna i huden bredvid, utan kunna vrida och snurra sig som de behagar.

Mellan skuldrorna. Ur två av de större pigmentförändringarna skymtar en kraftig, vitaktig muskel. Det som tidigare varit en ganska harmlös omvandling slår sig plötsligt lös och förorsakar henne molande värk. Miranda kryper hop i fosterställning på golvet i badrummet. Ensam, under omvandlingens svåraste skede. Mer och mer tar sig muskeln fram, blir längre och släpper så hastigt ut ett par… vingar.

Genomskinliga, formade likt något slags blad, eller snarare långsmalt ovala med spetsiga slut. Förskräckt blickar Miranda på reflektionen i figurspegeln framför sig, de där sakerna, de rör sig helt självständigt, rör sig i luften bakom henne. Vad är det som händer, vad i hela… jag måste kräkas…

Sophinken i rostfritt stål knuffas omkull när hon häver sig upp mot toalettstolen. Under tiden skimrar vingarna helt obekymrat för sig själva i förgätmigejblått.