Luftutrymmena är liksom molntunga en kväll som denna.


Det känns när man andas in (doft)
väta sval - påklädd ihopkurighet - skrovlig asfalt, likväl med en föraning om sommaren.


Timmar ägnas åt läsning.
Helt omisskännlig; ett andetag med grund av grönska.


Jag drar girigt i mig sida efter sida och minns orden från en känd författare om att våra unga inte hinner, låter sig få tid till att tänka – när färdigproducerad musik dånar över medvetandet. Så jag förstår henne, jag själv som finner det svårt att skapa poetiska uttryck i min rådande tysthet.



Jordetaket är känsligt blekgrå –

andas ut din ömhet över mig.