Likt så många gånger förr följer jag stigen via skogsdungarna.

Jag hör hemma här, finner ro och omättad förtjusning. Det tycks mig som att skogens storlek har plats för alla mina tankar. När jag inte kan vända mig någon annanstans är det runt dessa marker som de kan släppas lösa. Andningen är fri.

Ibland har jag märkt att jag dras dit, som av en kraft ej synlig för eller påverkbar av det mänskliga. Utan att jag i förväg bestämt det är mina fötter plötsligt styrda åt vänster och på väg. Naturen kallar på mig. Genom märg och ben färdas ropet från Moder Jord och väcker mina vilda instinkter.

För att vara ärlig är denna hörsamman som starkast när Prinsessan Vår kliver fram och påbörjar förvandlingen med sitt trollspö.

Vitsippsängar. Böljande ut i skogen. Jag är ett barn av våren och kommer därmed alltid hålla denna årstid närmast hjärtat. Tiden för vårblomning får mig att bara vilja lägga mig ned bland skogens mattor, vända ansiktet mot himlen och bli ett med miljön. Bli ett av dess under, de där som enbart kan existera om folk tror på dem.

Nu, när dagarna alltjämnt har samma ljusgråa nyans, rör jag mig i ett landskap som måhända kanske inte har samma skönhet, men bevarar minnen lika väl. Anledningen till att jag befinner mig här är så enkel, blott kärleksfull.
Inom denna plats finns hon ännu kvar.

Jag har henne bredvid mig och mina händer uppfattar värmen från hennes kropp.

Hon finns vid vattnet, vid trädstammarna och vartenda snår.
Hennes spår i snön
(hon älskade snö)
är avtryck för evigt, vindlande mönster över mitt jag.

Hennes ursprung var och är min längtan. Vi blev en länk och tack vare den kan jag ännu se henne springa omkring och vänta in mig med sina varma ögon.
Jag knyter händerna i fickorna, ensamhet är bland de värsta känslorna jag vet.

Hon var min vän och lät mina tårar falla ned i sin mjuka päls. Hon fanns där (oavsett vad) när ingen verkade förstå, när ångesten rev och min hjälte gick bort i somras. Aldrig sa hon emot och trots min stundtals orättvisa älskade hon mig gränslöst.

Jag saknar henne.

Träden börjar glesna och till sidan skymtar gångvägen. Vilket jag uppskattar, då kylan tränger sig in mot huden och solen är ett avlägset faktum.

Det dröjer innan våren anländer.