Över gräsmattan ligger Barbieprylar utspridda. Det har varit utflykt och Heloise, Barbiemamman, Jacqueline och Nova sitter glatt leendes bland silvriga koppar, filtar och sporttillbehör. En väl ordnad liten scen, belyst av nedgående solstrålar.
John Smith-dockan (från Pocahontas) är faktiskt, tro det eller ej, solbar. Bringan pryds av en stor lila fågel som i exponering gradvis förändras till turkosblå!

Eftermiddagen är stilla och en fridfull stämning sträcker sig över villaområdet. Doften av mat sprids ut från köken och gör hungriga små sinnen förväntansfulla, kanske blir det grillat eller pasta. Jag själv har sprungit iväg för att hämta klädkorgen och de andra förvaringssakerna. Dags att plocka undan och ordna allt på sin rätta plats igen.
Genom syntetiskt hår dras borsten med det ack så karakteristiska B:et .


Jag tänker inte på det, är väl inte direkt medveten om det – lycka är vad jag upplever.


Mammas avlånga kakform blir ett fullkomligt badkar, där finns tvålkoppshandfat och även en något stor hängmatta improviserat utav banannätet. Allt blir möjligt framför våra fyra ögon. Fantasins värld sätter inga gränser, och särskilt inte när det gäller Barbie.

I timtal kan jag och storasyster sitta och göra namnlistor över de två familjerna, komma på vad det ska handla om, klä dem alla i passande plagg… Vi tröttnar aldrig, trots att vi ibland inte orkar, eller hinner, fullfölja hela arrangemanget.


När bästa vännen senare fyller elva önskar hon sig en viss Barbie i present, översållad med tygblommor i gult, vitt, rosa (såklart), blått och medföljande unika accessoarer.
Nu är hon piercad, fäster smyckekedjor från öra till näsa och bär kreationer så modigt ingen annan vågar.


Jag vill, vill också!
Fast om jag säger det, kommer pappa och storasyster reta mig. Varför kan inte även jag få hoppas på och längta efter att kanske ta emot en liknande på min födelsedag? Vad är det som är fel?

Det känns vasst inom mig. Den nya blondinen tar plats i min bästa väns samling och jag avundas henne.


Mognadsprocess. Man ska växa upp. Dock har många fått detta om bakfoten, det handlar inte om att växa ifrån barnet inom sig, utan att växa med det.
Bara så ni vet, jag älskar ännu Disney-filmer, glittriga klistermärken, fina nyckelringar, barnböcker och jag älskar mina gamla Barbiedockor uppe i mormors hus.


Unga kvinnor roar sig inte med målarböcker där lyckliga stunder ska färgläggas i precision. Det gör småflickor. I min ägo finns minsann en sådan kvar, tema Askungen. Många bilder är fortfarande blanka.
Men inte vågar jag väl ta fram den igen?