Hon fick vem hon ville
gjorde inget för att
dölja det

tvärtom

och alla timmar vid spegeln
som blev dagar
och allt som framhävde henne
och hon prompt måste ha

Ingenting var svårt
inte för henne

bara en smula tvunget

Med perfekta naglar
underbara lockar
figurnära kläder
skred hon som en flamingo

rosa på något sätt

beundrad och
en visa

Allt tissel
visste hon om

Den medelmåttiga
såg henne passera

visste för sin del att
spegeln föredrog

den andra

Den medelmåttiga
brann i sitt hjärta
men knyckte likväl

på axlarna

väntade sig inget
nytt
Men en dag
blev den sköna påkörd

En stilettklack hade gått av
så att hon hade fallit

ut i gatan

Den medelmåttiga
såg en chans

grep den

sprang fram

lutade sig över
den brustna på asfalten,
frågade
enträget

varför all denna fåfänga

mottog till slut
ett medlidsamt
nästan ömsint
ögonkast

samt det suckande svaret

Det vet du,
den som blommar
överlever.



22/7 2018